fredag 9 mars 2007

Vägen till föreställningen "Andorra" av Max Frich


Teaterns magi är ett märkligt fenomen. Ibland händer det att jag blir överrumplad av en föreställning. Finner mig mitt i och delaktig av skeendet. Det är som att betrakta ett stort urverk; en massa kugghjul av olika storlek som går åt olika håll, till synes osammanhängande, men de driver tillsammans obevekligt visarna, och därmed tiden och skeendet framåt.
Andra gånger berör en föreställning genom att stanna upp i ett skeende, faktiskt tar sig tid att stoppa tiden. En sådan pjäs är Andorra. Den såg jag för ca 15 år sedan i en amatöruppsättning. Jag har inga minnen alls av hur själva urverket fungerade. Men jag vet att den satte sig fast. Jag visste att jag ville vara delaktig i den nån gång.
Sedan dess har jag läst den många gånger. Försökt hitta det som berörde mig då. Efter mycket bökande och strykningar och försök att hitta det mänskliga bakom det patetiska har jag trott mig vara på god väg. Men först när teatereleverna började leva sig in i sina roller och spela bilderna bakom texten, växte berättelsen fram igen.
Visst handlar den om förtryck, rasism, grogrunden för förintelsen och mycket elände. Intoleransens hjul där även den minsta kugg driver framåt eller följer med.
Men den handlar också om att hitta sin identitet. Vem är jag? Är jag den andra säger att jag är? Är jag den jag vill vara? Eller är jag ... den jag är?
Den handlar om att för ett ögonblick stoppa skeendet och känna efter.
"Andorra" spelades på Hampnäs våren 2007.