Vägen till föreställningen "Andorra" av Max Frich

Teaterns magi är ett märkligt fenomen. Ibland händer det att jag blir överrumplad av en föreställning. Finner mig mitt i och delaktig av skeendet. Det är som att betrakta ett stort urverk; en massa kugghjul av olika storlek som går åt olika håll, till synes osammanhängande, men de driver tillsammans obevekligt visarna, och därmed tiden och skeendet framåt.
Andra gånger berör en föreställning genom att stanna upp i ett skeende, faktiskt tar sig tid att stoppa tiden. En sådan pjäs är Andorra. Den såg jag för ca 15 år sedan i en amatöruppsättning. Jag har inga minnen alls av hur själva urverket fungerade. Men jag vet att den satte sig fast. Jag visste att jag ville vara delaktig i den nån gång.
Sedan dess har jag läst den många gånger. Försökt hitta det som berörde mig då. Efter mycket bökande och strykningar och försök att hitta det mänskliga bakom det patetiska har jag trott mig vara på god väg. Men först när teatereleverna började leva sig in i sina roller och spela bilderna bakom texten, växte berättelsen fram igen.
Visst handlar den om förtryck, rasism, grogrunden för förintelsen och mycket elände. Intoleransens hjul där även den minsta kugg driver framåt eller följer med.
Men den handlar också om att hitta sin identitet. Vem är jag? Är jag den andra säger att jag är? Är jag den jag vill vara? Eller är jag ... den jag är?
Den handlar om att för ett ögonblick stoppa skeendet och känna efter.
"Andorra" spelades på Hampnäs våren 2007.

Vår föreställning; "Trettondagsafton"

Det är nu fyrahundra år sen ”Trettondagsafton” skrevs.
Kan en så gammal text ge oss något i vår nutid annat än en historisk tillbakablick?
Göran O Eriksson skriver i förordet till sin översättning: ”Shakespeare skrev inte för eftervärlden, lika litet som Mozart gjorde det. Det är därför som båda fortfarande lever.”
För flera decennier sedan visade tv-teatern sin version av pjäsen. Alla såg den och tv-teatern sitt fick sitt folkliga genombrott. Succén var total med skådespelare som Per Oscarsson, Carl-Gustav Lindstedt och Ulla Sjöblom m fl.
Hos många svenskar lever fortfarande den versionen kvar i deras minne.
För mig är det en självklarhet att teatereleverna behöver arbeta med klassiker. Det ger oersättlig insikt i teaterns magi. Att så många skådespelare genom tiderna har tagit dessa figurer till sina hjärtan ger en vind av historiens vingslag samtidigt som vetskapen om att de kommer att spelas i framtiden gör oss ödmjuka.
Trettondagsafton har ett lyckligt slut, alltså är det en komedi, men inte bara det.
Precis som ”En midsommarnattsdröm” är den en blandning av komedi och tragedi; två parallella historier som flätas samman.
Just detta är också svårigheten och utmaningen.
Vad är viktigast? Eller snarare; hur får man bägge delarna att bli lika viktiga? Och vad händer när de bägge delarna tycks byta plats? När de komiska figurerna blir hjärtknipande tragiska och de älskande till synes så nyckfullt kan byta föremål för sin brinnande längtan?
Kanske är det så att vi skrattar bäst åt bilden av vår egen skröplighet. Eller fastnar det skrattet i halsen?
Och kanske är det patetiskt att nästan in i döden försvara den nyckfulla kärleken. Men också så livsglädjande att någon faktiskt gör det.
Narren Feste vädjar till sitt förstånd: ”De kloka som tror att de har dig, de visar sig ofta vara narrar, och jag som vet att jag inte har dig, jag kanske kan passera som klok?”
Ja, vem vet vad som i varje läge är det verkligt förståndiga?
”O tid, lös upp den härvan om det går!
För mig är knuten alldeles för svår.”
"Trettondagsafton spelades på Hampnäs våren 2006.