Trettondagsafton

hertig Orsino och Viola (målning av F.R. Pickersgill)

Det är nu fyrahundra år sen ”Trettondagsafton” skrevs. Kan en så gammal text ge oss något i vår nutid annat än en historisk tillbakablick?

Göran O Eriksson skriver i förordet till sin översättning: ”Shakespeare skrev inte för eftervärlden, lika litet som Mozart gjorde det”. Det är därför som båda fortfarande lever.

För flera decennier sedan visade tv-teatern sin version av pjäsen. Alla såg den och

tv-teatern sitt fick sitt folkliga genombrott. Succén var total med skådespelare som Per Oscarsson, Carl-Gustav Lindstedt och Ulla Sjöblom m fl. Hos många svenskar lever fortfarande den versionen kvar i deras minne.

För mig är det en självklarhet att teatereleverna behöver arbeta med klassiker. Det ger oersättlig insikt i teaterns magi. Att så många skådespelare genom tiderna har tagit dessa figurer till sina hjärtan ger en vind av historiens vingslag samtidigt som vetskapen om att de kommer att spelas i framtiden gör oss ödmjuka. Trettondagsafton har ett lyckligt slut, alltså är det en komedi, men inte bara det. Precis som ”En midsommarnattsdröm” är den en blandning av komedi och tragedi; två parallella historier som flätas samman.

Just detta är också  svårigheten och utmaningen. Vad är viktigast? Eller snarare; hur får man bägge delarna att bli lika viktiga? Och vad händer när de bägge delarna tycks byta plats? När de komiska figurerna blir hjärtknipande tragiska och de älskande till synes så nyckfullt kan byta föremål för sin brinnande längtan? Kanske är det så att vi skrattar bäst åt bilden av vår egen skröplighet. Eller fastnar det skrattet i halsen? 

Och kanske är det patetiskt att nästan in i döden försvara den nyckfulla kärleken. Men också så livsglädjande att någon faktiskt gör det.

Narren Feste vädjar till sitt förstånd:

”De kloka som tror att de har dig, de visar sig ofta vara narrar, och jag som vet att jag inte har dig, jag kanske kan passera som klok?”

Ja, vem vet vad som i varje läge är det verkligt förståndiga?

”O tid, lös upp den härvan om det går!

För mig är knuten alldeles för svår”,

så säger Viola uppgivet när hon utklädd till pojke inser att Olivia har blivit kär i henne i stället för Hertigen vars kärleksbud hon har lämnat.

Trettondagsafton spelades på skolan våren 2015. (vi har också spelat den 2006)