Klassföreståndare för teaterlinjen

Jag arbetar som teaterlärare på Hampnäs folkhögskola och den ettåriga teaterlinjen där.
Jag regisserar och gör också ljus och scenografi.

Teater på Örnsköldsviks folkhögskola

Teater har funnits på skolan (som tidigare hette Hampnäs folkhögskola) ända sedan starten, dvs nästan 100 år.
Ända tills för ett par decennier sedan var teaterarbetet ett avbrott i det ordinarie skolarbetet. Eleverna anmälde sig eller blev uttagna att medverka. Pjäserna som spelades var mest ämnade för julfester och andra tillställningar.
Nuförtiden är teaterkursen en ettårig utbildning och eleverna kommer inte alltid men allt oftare från gymnasiets treåriga estetiska program, och har alltså redan en grundutbildning. Detta gör det möjligt att ta sig an rätt så krävande uppsättningar.
Under mina år som lärare på skolan har vi framfört följande större verk:
”Den goda människan från Sezuan” av Bertold Brecht, ”Älskade syster” av Henning Mankell, ”Den gråtande polisen” av Staffan Göthe, ”Blodsbröllop” av Garcia Lorca, ”Trettondagsafton” av Shakespeare, ”Andorra” av Max Frisch, ”Den perfekta kyssen” och "La strada del Amore" av Staffan Göthe, ”Bernardas hus” av Garcia Lorca, "En midsommarnattsdröm" av Shakespeare och nu senast återigen; Brecht´s "Den goda människan från Sezuan".
Under ett par veckor före sportlovet varje år spelar vi vår stora produktion för skolans elever och personal, och naturligtvis också för allmänheten som hittar till oss.
Men under resten av året gör vi flera mindre uppsättningar.
Följ vår blogg för aktuell information om föreställningar!
http://www.teaterlinjen.blogspot.se/

TIDIGARE FÖRESTÄLLNINGAR

Varje februari har teaterlinjen på Hampnäs premiär på en helaftonsföreställning. Här nedan har jag skrivit om några av dessa. Om författaren och om annat som rör föreställningen.

Trettondagsafton

hertig Orsino och Viola (målning av F.R. Pickersgill)

Det är nu fyrahundra år sen ”Trettondagsafton” skrevs. Kan en så gammal text ge oss något i vår nutid annat än en historisk tillbakablick?

Göran O Eriksson skriver i förordet till sin översättning: ”Shakespeare skrev inte för eftervärlden, lika litet som Mozart gjorde det”. Det är därför som båda fortfarande lever.

För flera decennier sedan visade tv-teatern sin version av pjäsen. Alla såg den och

tv-teatern sitt fick sitt folkliga genombrott. Succén var total med skådespelare som Per Oscarsson, Carl-Gustav Lindstedt och Ulla Sjöblom m fl. Hos många svenskar lever fortfarande den versionen kvar i deras minne.

För mig är det en självklarhet att teatereleverna behöver arbeta med klassiker. Det ger oersättlig insikt i teaterns magi. Att så många skådespelare genom tiderna har tagit dessa figurer till sina hjärtan ger en vind av historiens vingslag samtidigt som vetskapen om att de kommer att spelas i framtiden gör oss ödmjuka. Trettondagsafton har ett lyckligt slut, alltså är det en komedi, men inte bara det. Precis som ”En midsommarnattsdröm” är den en blandning av komedi och tragedi; två parallella historier som flätas samman.

Just detta är också  svårigheten och utmaningen. Vad är viktigast? Eller snarare; hur får man bägge delarna att bli lika viktiga? Och vad händer när de bägge delarna tycks byta plats? När de komiska figurerna blir hjärtknipande tragiska och de älskande till synes så nyckfullt kan byta föremål för sin brinnande längtan? Kanske är det så att vi skrattar bäst åt bilden av vår egen skröplighet. Eller fastnar det skrattet i halsen? 

Och kanske är det patetiskt att nästan in i döden försvara den nyckfulla kärleken. Men också så livsglädjande att någon faktiskt gör det.

Narren Feste vädjar till sitt förstånd:

”De kloka som tror att de har dig, de visar sig ofta vara narrar, och jag som vet att jag inte har dig, jag kanske kan passera som klok?”

Ja, vem vet vad som i varje läge är det verkligt förståndiga?

”O tid, lös upp den härvan om det går!

För mig är knuten alldeles för svår”,

så säger Viola uppgivet när hon utklädd till pojke inser att Olivia har blivit kär i henne i stället för Hertigen vars kärleksbud hon har lämnat.

Trettondagsafton spelades på skolan våren 2015. (vi har också spelat den 2006)

       

"Blodsbröllop" på Örnsköldsviks folkhögskola

Lorca skrev ”blodsbröllop” för 80 år sedan. Det blev den första delen i en tänkt trilogi av landsbygdsdramer. 
Den andra blev ”Yerma” men den tredje hann han aldrig skriva innan han mördades i inledningen av spanska inbördeskriget. 
Men man kan säga att hans sista pjäs ”Bernardas hus” avslutar trilogin.

Åttio år är ett långt avstånd i tid, mellan då och nu. Ännu längre är kanske avståndet om man mäter i klimat och kultur. Handlingen utspelar sig i det heta och karga Andalusien som var ockuperat av morerna i flera århundraden. 
Mycket av den kulturen lever kvar i musik, sedvänjor och ett annat tänkesätt. Språket är så annorlunda, har så annorlunda bilder. 
T.ex. är arabiskans ord för ”svartsjuka” istället sammansatt av orden ”röd blixt”. Lorca anses vara svår att översätta, kanske just på grund av denna stora kulturskillnad.

Inom vår amerikaniserade kultur används begreppet ”soul” som en viktig ingrediens i fr.a. musiken. Spanjorerna har sin egen motsvarighet i ”duende” som betyder ungefär ”att ha kontakt med jorden”. En flamencodansare eller sångare som inte har ”duende”, ingen kontakt med jorden, blir inte tagen på allvar. 
Lorca skriver i förordet till diktsamlingen Zigenarballader:

”Jag älskar jorden.

Jag känner mig bunden till den med alla mina känslor.

Mina mest avlägsna barndomsminnen har en smak av jord.”

   Lorca var inte bara poet och dramatiker. Han var också skådespelare och en skicklig musiker. Lorca skildrar samhället ur kvinnors perspektiv. De är inte alltid goda men oftast starka.

Blodsbröllop tar upp ämnen som blodshämnd och heder och är en stark manifestation mot vapen och våld. Det är ämnen som gjorde honom mycket avskydd av fascisterna som hade gjort uppror mot den lagliga regeringen. Att han dessutom var homosexuell ökade deras hat ytterligare. Den rådande homofobin var en stor anledning till att han mördades brutalt.

Att spela ”blodsbröllop” i dag kan tyckas avlägset. Men just det avståndet i föreställningsvärld tror jag är viktigt för att vi på djupet ska förstå andra kulturer. Hederskulturen styr fortfarande många människors tankevärld.

Samtidigt innehåller pjäsen starka och utmanande roller. 
Det är en stor glädje att se teatereleverna fylla dessa gestalter med liv!

Finns det vampyrer på rådhuset?

 

Varje år vid den här tiden på året spelar teaterlinjen upp en större föreställning.
Oftast brukar vi spela så kallade klassiker på skolan. Eleverna behöver möta det äldre textmaterialet av många skäl, bl.a. för sitt ordförråd, versformer och inte minst för att praktiskt ta till sig teaterhistoria. Men i år spelar vi en alldeles nyskriven pjäs. Moira Buffinis pjäs ”En vampyrberättelse” blev översatt till svenska för ett år sedan och spelades under våren av flera ungdomsgrupper inom Riksteaterns Länk-projekt.
   Det är en pjäs som hela tiden vänder och vrider på vår uppfattning om vad som är verkligt. Likt kinesiska askar byggs en ny historia inuti en annan. När vi sedan tror oss ha hittat facit så verkar de olika historierna byta plats med varandra. Och som om det inte vore nog får ungdomarna i pjäsen ge sig i kast med Brecht´s teorier om ”Verfremdung”, något som teaterteoretiker än i dag har rätt skiftande uppfattning om vad han egentligen menade. En sak är i alla fall de flesta överens om: kan man se sin egen verklighet ur ett nytt och annorlunda perspektiv så får man ett verktyg att se kritiskt på det man tidigare tagit för givet. Kanske t.o.m. förändra sitt sätt att tänka.
Brecht ville nå känslan genom intellektet, inte förbi detsamma. Därför la han ofta in avbrott, sånger eller resonemang med publiken. Vår föreställning ”En vampyrberättelse” använder samma teknik. När det blir allvarligt eller känslosamt bryts berättelsen av en ny scen, eller av att vi helt enkelt blir påminda om att det bara är en berättelse.
På frågan i rubriken finns det såklart bara ett svar. Naturligtvis finns det inga vampyrer i verkligheten, varken på rådhuset eller någon annanstans. Men på scenen kan det väl finnas vampyrer, … eller? Frågan är om dessa i så fall är mindre verkliga än t.ex. Hamlet? Eller vår föreställnings syskonpar Ella och Claire?
Nåväl, varmt välkommen till vår föreställning!
Jag kan lova att allt bara är teater. Alltså på fullaste allvar.
"En vampyrberättelse" spelades på skolan 9 föreställningar i februari 2013.

La Strada del Amore av Staffan Göthe

På teaterlinjen strävar jag efter att vi så mycket som möjligt ska spela "klassiker" när vi gör årets stora produktion. Jag menar att man som, skådespelare behöver ha kopplingar bakåt i tiden, på detta sätt i sin egen kropp få praktisera teaterhistoria.
När vi nu för tredje gången spelar en pjäs av Staffan Göthe betyder det kanske att det inte verkar vara så noga , det där med klassiker...
....eller att Staffan Göthes dramatik helt enkelt har blivit moderna klassiker?
Årets föreställning, "La Strada del Amore" har snart 30 år på nacken. Lite av veteranbil är det i alla fall.
Men det som fällde avgörandet den här gången var att jag i La Strada del Amore helt enkelt hittade en pjäs som passade klassen som hand i handske.
Jag sökte en bra och angelägen pjäs för 7 skådespelare, 5 kvinnor och 2 män. De ska kunna sjunga och helst ska en av dem spela piano. Det kunde inte ha blivit bättre om den hade varit beställd för oss!
Sen är det ju så att vemodet, humorn, allvaret, det skenbart odramatiska hos Staffan Göthe rymmer så ofantligt mycket dramatik, livets dramatik. Att som ung elev få bekanta sig med dessa livsöden är minst sagt berikande.
La Strada del Amore spelades 9 föreställningar våren 2012 i våra nya lokaler på Rådhuset, nuvarande Örnsköldsviks folkhögskola.

Brecht, en dramatiker på flykt

Brecht var en bland många, många andra flyktingar undan nazismen. Redan 1933 vid nazisternas maktövertagande flydde han till Danmark. När kriget närmade sig var han inte säker. Men att ta sig vidare till Sverige alldeles före krigsutbrottet var inte lätt, det krävdes vänner. Sverige tillämpade redan då en undfallande flyktingpolitik gentemot Tyskland. Men skådespelerskan Naima Wifstrand lyckades ordna ett visum åt honom som gästföreläsare.
Vintern efter krigsutbrottet 1939 tillbringade han i en villa på Lidingö.
Då skrev han ”Mor Courage och hennes barn”, en pjäs med ”svensk” anknytning. Den handlar om en markententerska under den svenska härens härjningar under 30-åriga kriget.
Han var inte trygg i Sverige och ville ta sig till Amerika. I Finland fick han en tillfällig fristad 1940-41. Där färdigställde han ”Den goda människan” samtidigt som han skrev ”Herr Puntila och hans dräng Matti” tillsammans med Hella Wuolijoki. Men Finland var nära allierad med Tyskland och flykten gick till Moskva. Det gick inte att få visum till USA för Brechts medarbetare Margarete Steffin eftersom hon var sjuk i TBC. Det blev en utdragen process. Till slut tvingades han lämna henne svårt sjuk på ett sanatorium. Resan gick med järnväg ända bort till Stilla havet där han kom med en av de sista båtarna till USA. Under resan fick han telegram om att hon avlidit.
Under åren i USA arbetade han vidare med ”Den goda människan”. Han menade inte att pjäsen handlar om Kina eller någon annan exotisk plats. Tvärtom såg han Sezuan bara som ett modellsamhälle som gäller ”överallt där mänskan blir utnyttjad”.
Samtidigt skrev han ”Den Kaukasiska kritcirkeln”. I dessa båda, liksom i den tidigare ”Heliga Johanna från slakthusen”, är huvudpersonen en kvinna som försöker göra gott där det goda är omöjligt.
Det är också den problematiken som träffade mig som en spark i magen när jag första gången såg pjäsen. Föreställningen blev för mig en stark fysisk insikt som blev början på mitt arbete med teater.
Att nu få arbeta med den tillsammans med ungdomar är en stor förmån. Det är dagens unga som skapar morgondagens samhälle, ett samhälle där det förhoppningsvis ska vara möjligt för alla att vara god och leva ett gott liv.
Brecht kommer att leva vidare, inte bara som författare, hans teaterteorier har också omdanat teatern som konstform.
Han ville att varje scen ska vara sig själv nog. Han ville att skådespelarna ibland ska bryta illusionen genom att tala direkt till publiken. Han tyckte att förloppet var viktigare än utgången. Han ville väcka åskådarens aktivitet i stället för att förbruka den. Och han ville att teatern ska tala till publikens känslor genom förnuftet, inte förbi det.
”Den goda människan från Sezuan” hade premiär på Hampnäs den 19 februari 2011 och spelades sammanlagt 9 gånger.

Om "En midsommarnattsdröm"

Att ställa saker på sin spets.

Shakespeare skrev sina pjäser för 400 år sedan. De spelas fortfarande dagligen över hela världen. Hans pjäser är till den grad fyllda med fakta, filosofi och poesi att det med jämna mellanrum presenteras teorier om att han omöjligt kunde ha skrivit allt själv. Samtidigt är pjäserna spännande historier fyllda av personer som är psykologiskt intressanta.
Även om hans pjäser är stimulerande läsning, så är de i första hand skrivna för att spelas. Shakespeare skrev för de som stödde hans trupp, de välbärgade. Men han var samtidigt mycket noga med att hålla sig väl med ståplatspubliken. De krävde underhållning och uppskattade burleska skämt. Annars kunde de utan pardon bua ut skådespelarna.
”En midsommarnattsdröm” är precis som ”Trettondagsafton” en mycket kollektiv pjäs. Det finns ingen huvudroll. Alla roller är viktiga, vilket är en stor fördel när man arbetar med teaterelever. Och det är en kreativ och kunnig ensemble som spelar i år. Det har varit en fröjd att vara med i arbetet med föreställningen. Alla tar vi uppgiften på fullaste allvar samtidigt som allt sker mycket lekfullt.

Kulturen och framförallt teatern handlar om att ställa viktiga frågor, att ställa saker på sin spets. Vi som publik verkar ha ett stort behov av att se andra göra livsviktiga val. Kanske ger det oss lindring i våra egna våndor?
Vår Hermia gör ett livsavgörande val när hon väljer att rymma med Lysander. Alternativen var att leva med en man hon inte älskade eller vara ensam. Hennes trots innebär dödsstraff om hon påträffas. Även Helena gör ett val när hon skvallrar om Hermias flykt. Det är inte ett så smart val. Men hon gör det av kärlek, så hon är delvis förlåten.

De politiker som har Hampnäs folkhögkolas öde i sina händer har också ett val. Om man får ställa saken på sin spets så har de att välja mellan att låta skolan tyna bort eller låta den leva vidare.
Alla vet att utbildning och kultur är livsviktigt, även när budgeten är stram. Kanske ännu viktigare då. Ändå måste alltid kulturen försvaras varje gång det fattas pengar. Det är så otroligt tröttsamt.
Hampnäs är inte bara en skola. Det är också en kulturell mötesplats. Elever från olika delar av landet och olika miljöer möts här. Och nu möter vi dig!
Det är alltid svårt att sia om framtiden. Men säkert kommer de som gör det obekväma valet att bevara skolan att finnas kvar i minnet längre än de som inte gör det. Om än inte i 400 år som vår pjäs.
Ditt val att se vår föreställning är hedrande och hoppfullt. Varmt välkommen!
En midsommarnattsdröm spelades på Hampnäs våren 2010

"Bernardas hus" av Federico Garcia Lorca

”Bernardas Hus” är en pjäs med bara kvinnor i rollistan.
I huset lever modern Bernarda med sina fem döttrar, den äldsta av dem från ett tidigare äktenskap, samt en hushållerska och en piga.
Inlåst finns också Bernardas gamla mor.
Pjäsen börjar den dagen när de fyra yngsta flickornas far begravs. En åttaårig sorgetid proklameras av Bernarda. Under den tiden får inte flickorna visa sig ute annat än i nödfall, vilket är en katastrof för de giftaslystna och snart överåriga döttrarna. Samtidigt frigörs den äldsta dotterns farsarv, vilket ger henne möjligheten att gifta sig. Detta utlöser rivalitet och avundsjuka mellan systrarna.

”Bernardas Hus” är Lorca´s sista pjäs. Den var färdig i juni 1936,en månad senare utbröt spanska inbördeskriget och han blev en av de första som mördades.
Lorca föddes 1898 och blev som åttaåring mycket intresserad av dockteater.
Han började skriva dikter, och han spelade och sjöng, både piano och gitarr. Senare arbetade han med en turnerande teatergrupp.
Han blev under sin livstid världsberömd både som poet och dramatiker.
Hans pjäser innehåller alltid starka kvinnokaraktärer och är fyllda av ett mustigt och poetiskt språk.

Bernardas Hus spelades på Hampnäs våren 2009